Kära du som inte längre älskar livet. Du som kanske glömt hur ljuvlig pålandsvinden känns mot kinden när man står oövervinnerlig på en klippa vid kusten, eller hur mjukt och välkomnande sorlet på bussen kan te sig en fredagskväll på väg hem från skola eller jobb. Du som bär så tunga bördor att du tror att du inte kan lyfta ditt huvud från kudden en enda morgon till. Jag vill att du ska lita på mig nu. Om allt hopp är ute och ingenting längre spelar någon roll har du inget att förlora på att läsa dessa 3 900 tecken.

Det ska inte alltid vara såhär. Det som äter dig nu från insidan, det som gör så ont att du gräver naglarna i armens ovansida och känner hur magen vänds ut och in – det kommer att passera. Vad som än har hänt, vad du än har gjort, om det inte har hänt någonting överhuvudtaget och du har gjort ännu mindre – det kommer att passera. Om du är sprucken itu av sorg, riden av maran, hukad under skam över ett förfärligt misstag, om du svikit löften, valt så in i helvete fel, aldrig känt kärlek som kärleken ens från en mor eller far – det kommer att passera.

Jag vaknade en natt bland slangar och sladdar. Det hade börjat snöa sedan det som skulle vara sista gången jag stängde mina ögon. En lång tub gick in i sidan av min hals och rakt ned i mitt ömma hjärta. Jag kunde inte prata. De hade hållit mig sovandes och tvättat mitt blod i maskiner, vänt sig till min familj och sagt: Vi vet inte ännu om det blir några permanenta hjärnskador. Jag låg i ett blinkande, pipande rymdskepp. I fönstret stod en adventsljusstake, och där utanför var allt precis som vanligt när bilar långsamt rullade genom snöyra. Jag skulle varit död, men det var jag inte.

Du tror att det som är nu alltid har varit och för alltid ska bestå. Du minns inte längre hur det känns att vara glad, att känna hopp och att längta. I ditt huvud är mörker och den logiska fortsättningen är en avslutning. För din skull, för allas skull. Det blir bättre så.

Men det blir inte bättre så! Du har ett så fantastiskt liv framför dig, du anar inte! Det finns så mycket att vara förundrat förälskad i i denna värld, du får inte missa detta! Du kanske tar en spännande examen eller hittar ett jobb med kollegor att skvallra med vid kaffemaskinen och träffar den där människan som gör dig alldeles prillig och får ett barn eller tre eller kanske struntar i barn och skaffar en lurvig katt som du älskar så vanvettigt istället. Du kanske skriver en bok, lär dig att svetsa eller klippa hår, lyckas bygga ett helt korthus eller lär dig knyta en knut på en körsbärsstjälk med tungan, reser jorden runt eller bara till Kinna. Det är så vackert där.

Det är så mycket kvar för dig, så mycket liv du inte hunnit leva. Det väntar på dig, men då måste du stanna kvar här hos mig.

Kära du som inte längre älskar livet. Du kommer att göra det igen! Du kommer att blunda och vända ansiktet mot vårsolen och bli sådär uppfylld av att finnas till. Du kommer att se tillbaka och känna den djupaste tacksamhet över att du fortfarande kan kliva upp på morgonen och dricka morgonkaffe och trampa på klibbiga makaroner som trillat ur soptunnan i köket.

Ring någon! Ring vem som helst och säg att ”nu, nu är jag så förtvivlad att jag inte vet var jag ska ta vägen”. Ring mamma eller pappa eller brorsan eller bästisen.  Ring psykakuten eller polisen. Knacka på hos grannen. Twittra till mig. Gå ut ifrån där du är, bara gå. Gå och gå och gå. Ta alla dina piller, lägg dem i en påse och gå till Apoteket, ge dem till första bästa person i vit rock innanför dörren. Släng rakblad i metallåtervinningen. Gör dig av med möjligheterna, självmordets snuttefiltar. Du kan, jag vet att du kan.

Lita på en överlevare: Det finns ingenting som är värt att ge upp detta enda liv för. Det finns ingen sorg, ingen fasa, ingen ensamhet som inte är värd att kräla, krypa, åla och staka sig förbi. Jag lovar dig, du kan. En dag till kan du. Det kommer att passera.

(http://omviktenavkaniner.wordpress.com/2014/05/15/till-dig-som-inte-langre-orkar-leva, Susanna Petterson)